When we write, we write,.

Izaaks starka armar lyfte upp henne med lätthet och Meruem kände
hur hon pressades mot hans bröstkorg, tätt och nära inpå.
Det gjorde henne en aning förlägen, lite svagt, svagt generad.
Men samtidigt upplevde hon det starka greppet om sig väldigt
betryggande; Izaaks famn kändes trygg och hon var säker på att han
aldrig skulle tappa henne.
" I hope you don't misunderstand my intenitions Meruem. The speed is
the most very pleasure to me.. You know I don't mean to disrespect
you. I'm sorry, I just haven't been in touch with someone for a very
long time. You may hit me later."

" You know I will." Ett retsamt leende. Det är han inte ensam om,
tänkte hon sedan en aning ironiskt för sig själv och insåg att hon varit
ensam den större delen av de senaste tio åren. Hon hade valt att färdas
ensam och agera som spion och lönnmördare åt sitt folk efter några år
på slagfältet. Det var det enklaste sättet att färdas och minimerade
risken att deras få gömställen skulle bli upptäckta.
Då och då återvände hon dock, för att få och ge information, men det var
sällan som hon stannade länge. Det var ensamt, men bäst så.

Meruem såg upp på Izaak, som just låtit ett vänligt skratt klingat av och
hans violetta irisar mötte hennes. Hon fann dem tilltalande, som de glödde!,
och hon avskydde inte helt kroppskontakten med den andre alven. Något
som fick henne att krympa lite, samtidigt som det manade fram en svag
trots i blicken. Och lite svag färg på kinderna.

"Now off we go. Just guide me to where we're about to go and this will
go smoothly."
Instinktivt greppade Meruem hårdare tag i Izaak, spände varje muskel i
kroppen och när han ökade takten fann hon inget alternativ än att knipa
ihop ögonen. För en alv, som var van att färdas till fots och inte fortare
än vad hon själv kunde springa, så var detta lite som en skräckupplevelse.
Det gick fort, samtidigt som allt stod still och trycket på kroppen var
outhärdligt den första stunden.

"Don't forget to breathe"
Så smög den in i hela hennes väsen, Izaaks viskning, och som på
kommando drog Meruem efter andan. Vare sig det var ljudet av
hans röst eller om det var känslan som spridits i kroppen på henne
vid hörandet av den låga, men så nära rösten så började hon
andas igen. Hon hade inte ens märkt att hon slutat.
Gradvis började hon slappna och vågade sig på att öppna ögonen
igen; hon skulle ju guida honom!

" Turn left by the big stone, watch out for traps. " Tio minuter hade
gått och de närmade sig nu Ga'lari. De var ute ur skogen, sydöst från
Huin, men befann sig fortfarande i ett litet skogsparti, inte lika grönskande
som Almatëas marker, men likväl tät och svårframkomlig på sina ställen.
Här var grönskan mörk och få vågade sig på att entra Ga'lari's mark, som
sades vara dömd - avvisad av självaste Almatëa.
Sägnen var dock en lögn, men den höll Hussierna på avstånd och blev
därmed ett perfekt gömställe för månalverna. De kunde med lätthet
gömma sig högt upp i träden, där de byggt sina boningar som deras
förfäder gjort en gång i tiden. Men det fanns även kryphål under marken,
säkerhetsgångar i fall att det skulle bli anfallna.

Meruem drog till minnes när hon sist hade varit här. Det var redan ett halvår
sedan, men ingenting tycktes ha förändrats. Vegetationen var fortfarande
densamma, ingen bruten kvist.
" You can stop here, otherwise they might attack." I lagom avstånd till
ett av de större träden bad hon Izaak att stanna, härifrån var det bäst
för dem att färdas på fot, i lugnt tempo. Detta gömställe var till för ett
av de Högre Råden och ett dussin krigare med familjer, att springa in hit
vore dumdristigt.. . .


Med belåtenhet kände han hur alvinnan långsamt vågade slappna av i hans
famn allt medan han förde dem framåt. Izaak började inse vilken evinnerlig
tid det skulle ha tagit om de fortsatt att gå till fots. Förmodligen ville
Meruem hit snarast möjligen, annars hade hon förmodligen inte bett
om att de skulle springa igen i första taget.

-" Turn left by the big stone, watch out for traps. "
”Okey”
Izaak vek av i en snäv sväng runt stenblocket som låg invuxet bland
yngre träd och buskage och fortsatte in i skogen. Det mörknade nu
överallt runt omkring dem och även lövverken tycktes bära mörkare
gröna toner än vad de gjort tidigare. Dessutom såg inte denna delen
av skogen ut att ha blivit bevandrad på en väldigt lång tid.
Ett leende lockades fram i Izaak’s ansikte. Så klart. Hussierna var allt
bra korkade. Nåväl, desto bättre för Meruems folk.

-" You can stop here, otherwise they might attack."
Izaak var snabb i reaktionen och började genast i nästa steg att
parera för att kunna sakta in. Att tvärstanna ur denna hastighet gick,
men det var inte särskilt behagligt, dessutom ville han inte att
Meruems inälvor skulle slungas ur hennes mage. Detta skulle nog
inte hända, men det var ungefär så det kändes när någon stannade
tvärt då man inte var van. Så han tog ner farten successivt som han
uppskattade att det skulle behövas för att få ner den till normal innan
han till sist stannade vid det bastanta trädet som växte mitt framför dem.
De violetta ögonen såg ner på Meruem.
”Are you ok?”
Ett milt leende vilade i hans ansikte.”Just let me know when you feel like
standing.” Izaaks grepp om henne lossades en aning, precis som förra
gången, så att hon skulle kunan frigöra sig själv och kliva ner när det
kändes säkert för henne.. . .


”Are you ok?”
Meruem tog sig lite för pannan, kände efter. Jo, det snurrade lite
i huvudet på henne. Precis som förra gången. Hon stönade lite lågt,
drog ett djupt andetag och försökte fokusera blicken.

” Let me know when you feel like standing.”
Hon såg upp på Izaak, ett milt leende vilade över hans läppar och
hon besvarade det lite svagt, men tacksamt. Greppet som tidigare
burit henne stadigt och nära lättade lite och Meruem kände sig genast
med ens lite otrygg. Skärp dig! Intalade hon bryskt sig själv och vek
undan med blicken från Izaaks glödande irisar.
” I think I can stand now.. ”

Försiktigt frigjorde hon sig litet och gled ned med benen först,
de kändes lite ostadiga, men med stöd utav en hand på Izaaks axel
lyckades hon hålla balansen. Efter ett par sekunder i stillhet och några
djupa andetag avtog yrseln.
” Why is it only me who feels wierd, shouldn’t you get some
sideeffect from it?” Hon gned pannan lite med två fingrar och sneglade
upp på Izaak med ett ’kaninteduocksåmålitedåligt”-blick. Det var
nära att hon fällde en kommentar om hur dåligt anpassat färdsättet
var för passagerare var, men ljudet av en vissling fick henne att
stelna till och lyfta blicken in mot den glesare delen av skogen, där
de bastanta, tusenmetershöga träden växte.
Meruem lät handen glida ned för Izaaks axel och hon vred kroppen
mot skogen, sökte med blicken i skuggorna. Så formade hon läpparna
till ett o och besvarade visslingen med en likasinnad, dock lite lägre
i ton och med en liten höjning i tonen på slutet. Det var signalen för
att få äntra området och med tystnaden som följde så var de
välkomna.
Alla som rörde sig in och ut ur Ga’lari hade en egen vissling
som de använde sig av för att söka tillträde, en främling hade aldrig
kunnat gå igenom området oskadd.

” It’s okay now, we can go on.”
Meruem vred blicken mot Izaak, mötte hans för en sekund och
tog sedan täten för att föra dem längs en osynlig stig, förbi det
bastanta trädet. I bråkdelen av en sekund sträckte hon ut
handen och vidrörde den uråldriga barken, innan hon med ljudlösa
rörelser fortsatte in i skogen.Efter ett par meter in bland
trädstammarna registrerade Meruem en rörelse i skuggorna och
hon gjorde en handgest åt Izaak att stanna, innan hon själv
gjorde detsamma. Med blicken stadigt vilandes på den plats hon
visste att någon befann sig, tog hon till orda:
” I’m Meruem L’isëthâr, daughter of general Kêren L’isëthâr. Show
yourself Guardkeeper and let us pass.”
Rösten som kom från den unga alvinnan röjde inget spår av
svaghet; den var stark, respektingivande och bestämd, nästintill
på snudd till auktoritär. Men det hade hon rätt till, Meruem var trots
allt av Högt blod. Även om hennes familj mist livet, bar hon
fortfarande sitt släktnamn vidare.

Ur skuggorna trädde en månalv, han var lång och reslig med
smidig, musklad kroppsbyggnad och det långa silvervita håret
var tillbakadraget, inflätat i svarta band. Klädd i mörka kläder
med ett guldbroderi på vänstra bröstet, smälte han in i de
mörka skuggorna. Pilbågen hängde över axeln, kogret fastspänt
på ryggen och vid bältet en rad dolkar. Meruem synade honom
likgiltigt, registrerade vilka vapen han bar, när han lugnt
närmade sig dem. Mörkgrå ögonen med silverstråk.

Han stannade upp på tre meters avstånd, lät blicken glida
mellan de två alverna. Meruem kände han väl till, men
den andre… Han blev misstänksam.
” Meruem L’isëthâr, you’ve been waited. But who are your friend?”
En nickning mot Izaak.
“ His name is Izaak Szoelemn. His soul belongs to Almatëa and
shall be reaped by Críndor, but until the time is right he stays
with me. “
Meruem mötte månalvens mörka blick med sin egen guldgrå och
instinktivt höjde hon hakan ett snäpp, men behöll den intensiva
ögonkontakten. Hon visste mycket väl att Väktaren var tvungen
att bedöma sanningshalten i hennes ord, vilket lättast
mättes med blicken. Det sägs ju att ögonen är själens spegel.
”You can pass.”
Kort deklarerade han sitt svar och drog sig sedan in bland
trädens skuggor. Meruem väntade tills månalven försvunnit helt
innan hon vände sig mot Izaak. De guldgrå sökte snabbt upp
de violetta irisarna.
”This is Ga’lari. One of our hiding places. ”
Och med det sagt började hon gå längre in i skogen, snart
kunde man skymta ljus högt uppe bland träden.
Hon gav dem en blick. Hemma.



-” Why is it only me who feels weird, shouldn’t you
get some side effect from it?”
Izaak kunde inte låta bli att fnissa. Ögonen såg sedan
ursäktande på Meruem och han svarade.
”Well, because I’ve been through this far to many times
to feel anything else than the rush of travelling at that
kind of speed. And when I learned how to do this I trained
a lot and you’d bet that I was sick more than one time back
in the days.”
Även Izaak stelnade till vid det ljusa ljudet som bröt genom
skogens mörka tystnad. De känsliga öronen drogs en aning
bakåt, ja så långt man nu kunde dra öronen bakåt som android.
-“It’s okay now, we can go on.”
Han nickade och började följa efter henne längs den övervuxna
stigen som hon tycktes följa. Tyst och försiktigt följde han
alvinnan i hennes spår och stannade upp när hon tecknade
åt honom att göra så.
Lugnt och samlat väntade han medan Meruem talade
med månalven som höll vakt. Lite diskret såg Izaak på honom,
men var eftertänksam och stirrade inte ut honom. Det var
något som sällan brukade uppskattas av någon som redan
var tillräckligt misstänksam på om man var godkänd eller inte
på en så känslig plats. Men när han blev synad och tydligen
accepterad att passera bugade han lite lätt och tacksamt
mot månalven och väntade tills Meruem började gå igen.

-”This is Ga’lari. One of our hiding places. ”
Izaak log. Inte sådär slugt utan bara normalt. Han kände sig
på något vis lite ärad att hon ändå anförtrodde honom att
se en plats som denna, även om han förmodligen aldrig skulle
kunna ta sig in här själv, men i alla fall.
Försiktigt följde han efter henne in bland snårskogen och
sneglade då och då upp mot trädkronorna. Det var vid de
mörka timmarna som hans ögon var riktigt användbara.
De lever i träden… Izaak log på insidan för sig själv.
Platser som denna väckte så många minnen från den tid då
han växte upp. Dock hade de inte levt i träden, det var
väldigt opraktiskt för en åskalv om man inte ville skicka ner
blixtarna rakt i sig själv istället, men det var kanske inte
att föredra. Nej Izaak hade bott i den stora byggnaden
på slottsgården. Men det var länge sedan nu…



”Stupid... Tree!”
Meruem slet bort kvisten som envist trasslat in sig i det
långa håret och bet irriterat av en svordom. Som vanligt
lyckades allt i trädväg trassla in sig i det silverljusa håret,
vilket alltid resulterade i att flätan gick upp och ännu mer
kaos tillfördes hennes, ack, så långa hårsvall.
Hon grymtade till av missnöje, drog ilsket handen genom
håret och klev ut på gräsbeklädd mark. Den gråmelerade
blicken höjdes och Meruem betraktade tyst de bastanta,
uråldriga träden som höjde sig över dem och lade armarna
i kors.

De hade just precis tagit sig igenom den mest snåriga och
ogenomträngligaste delen av Ga’lari och befann sig nu
ståendes i ”entrén” till dess kärna och mitt. Åsynen var
storslagen i sig med de hundratalet gigantiska träd som
växt sig kilometerhöga och den mörka vegetationen,
som stod i kontrast till de små ljuspunkter som lyste upp
trädkronornas dunkla färgton. Att sedermera marken
bekläddes med kortväxt, mörkt gräs och vegetationen inte
var det minsta tät förhöjde hela intrycket av att det var
helig mark de beträdde.
Meruem rynkade ögonbrynen lite, fokuserade blicken på det
samhälle hennes folk byggt uppe i träden med anpassade
byggnader, broar och trappor ringlandes längs med de
väldiga trädstammarna. Hon kunde se hur liv och rörelse
fortfarande fanns kvar, ljuslågor som fortfarande lyste
upp rum och det svaga ljudet av ett barns skratt.
Än så länge levde de i trygghet.

– ”Hmph, so tender… ”
Mumlade hon lågt, mest för sig själv och drog lite
frånvarande bort några mörka löv ur det tilltrasslade
håret. Hon kunde inte se ut som ett tovigt troll om
hon skulle bege sig in i Ga’lari, det fanns alltför många
som såg upp till henne och alltför högt uppsatta som
inget hellre ville se henne sitta stilla i Ga’lari´s
skyddande näste. Pft, som om hon någonsin tänkte
låta sig kedjas. De guldgrå ögonen svepte mot Izaak.
För ögonblicket tyckte hon att hans hy nästan skimrade
vit i den mörka omgivningen och hon lät sina ögon vila på
honom en liten stund. Men så blinkade hon till och
bröt förtrollningen. Allvaret glimtade till i de
guldbestänkta ögonen.
- ” We’re now about to enter the very core of Ga’lari.
This is where the Twelve Generals live with their families
and relatives. It’s also one of the High Councils seat..”

Hon tystnade och dröjde med sin blick på Izaak. Visserligen,
vad gjorde det honom? Hon behövde egentligen inget berätta.
Meruem vek undan med blicken, skakade lite på huvudet
och gjorde en av viftande gest med handen, samtidigt
som hon strök två fingrar över pannan med den andra.
” Oh forget it. Just behave and watch closely. Don’t talk
unless I say so. Got it?” Hon slutade att gnugga sig om
pannan och såg upp på Izaak, typiskt att hon skulle få
huvudvärk nu. Det bådade aldrig gott.



Synen som kom dem till mötes då de steg ut ur snårskogen
och in i den gigantiska entrén av högt växande trädstammar
var förstummande vacker. Det var som om skogen hade vuxit
sig så väldig av sin kärlek till de alver som levde i dess träd,
som en moder som gjorde allt i sin makt för att skydda
sina barn. Det var en aning rörande för en alv som Izaak,
som hade naturen att tacka för så mkt som han berikats
med under alla sina år. Utan den skulle han inte vandrat
på dessa marker nu.

De violetta ögonen gnistrade för Meruem ett tag.
Hennes vilda utseende föll sig till fördel för henne och
han hade svårt att kunna se henne passa lika bra i en
stel tronsal som hon gjorde här ute bland alla träd, som
fick henne att gnistra för den som verkligen ville se det.
Likväl när hon berättade för honom om platsen de trätt
in i lyssnade han uppmärksamt på det hon sa. Även om
han visste en del om denna planet så var det ändå detaljer
som dessa som när de berättades för honom registrerades i
minnesbanken. Det var nämligen en av nycklarna till
att han senare skulle kunna uppdatera sig i allt vidare
kunskapsbredd den dagen han återvände hit.

” Oh forget it. Just behave and watch closely. Don’t talk
unless I say so. Got it?”
Izaak kunde inte låta bli att flina lite åt hennes irriterade
uppsyn. Hon var väldigt spänd just nu, Meruem. Han var
dock noga med att tydliggöra sitt allvar när han svarade.
”I find it interesting so no problem about that part.
And of course I’ll act nicely and properly. I’m not That
stupid so do not worry.”
Det vore sannerligen idiotiskt och dumt att vara framfusig
då man skulle möta högt uppsatta människor som man
dessutom inte var helt säker på om man skulle bli
godkänd av till att börja med. Nej Izaak visste av ålder
och erfarenhet att han gjorde klokast i att hålla sig i
bakgrunden och inte lägga sig i. Det han gjort tidigare
i skogen var i och för sig något som stred mot denna
grundregel, men som med allt annat finns det
undantagsfall och just den gången var det inte riktigt
i samma läge som de befann sig i nu.

”Don’t worry Meruem. I’ll just follow your command.”
Ögonen glittrade mot henne.…



”Don’t worry Meruem. I’ll just follow your command.”
Meruem betraktade den f.d åskalven tyst. Hon hade
varit nära att ge ifrån sig något sarkastiskt bara
sekunden innan, men så tillade han som vanligt
den där sista meningen som fick henne att
komma av sig. Istället vilade hennes blick i de violetta
polerna som Izaak ägde. Det vilade något betryggande
i den blick han gav henne och hon kunde inte förnimma
att någon, någonsin, kunnat förmedla samma känsla
av lugn tidigare. Tch, även om hon visserligen kunde
skymta den där glimten av pojkaktighet i djupet
av Izaaks ögon, så visste hon att han skulle uppföra sig.
Det tog hon hans ord på.

” Good. ” svarade hon kort, eftertänksamt och
betraktade honom någon sekund till, innan hon vek
undan med blicken och lyfte den uppåt mot
träden igen, samtidigt tog hon tillfället i akt att
samla upp det vita hårsvallet i en hästsvans.
Meruem insåg just hur medveten hon började bli av Izaak.
Det störde hennes koncentration en bit, samtidigt som
det fick henne att slappna av..

” Okay then, ” Hon fäste snodden av läderband,
drog ett djupt andetag och såg mot Izaak.
” Let’s go then.” Ett svagt leende smög sig fram över
läpparna och Meruem gav honom en
’hurskadettasluta’-blick , innan det ståtligt skarpa åter
tog ton i hennes anlete. Detta var ingen plats att visa
sig ömtålig på, speciellt inte för Meruem, eller snarare;
verkligen inte för hennes del. Om hon någonsin ville
komma härifrån behövde hon uppvisa en vilja av stål
och en krigares själ.
Och med den beslutsamheten i sitt inre tog hon de
första stegen ut på den kortgräs bevuxna marken
och styrde stegen mot Ga’lari´s väldiga trädstammar.

Ett urdrag ur en'berättelse'
By iDa;] and Eve,.


/iDa;]